Att vända en utveckling
När vi presenterade våra Öppna Jämförelser för grundskolan 2007 kom Essunga kommun på 289 plats, alltså näst sist. Det kom som en chock för kommunen och ett stort förändringsarbete påbörjades. Skolan skulle bli forskningsbaserad – vad vet vi fungerar? Den skulle arbeta inkluderande - plocka inte ut eleverna ur klassrummet, plocka in resurserna. För detta var ledarskapet a och o – alla måste dra åt samma håll. Tre år senare ser vi resultaten.
Då var 76% av eleverna behöriga till gymnasiet. Nu är 100% behöriga.
– Vi tog ett beslut hösten 2007 i utbildningsnämnden att alla elever skulle ha minst godkänt i alla ämnen om tre år. Men vi trodde egentligen inte på det. Men nu i våras var det tre betyg av 1 296 som inte var godkända, av tre olika elever. Det tycker jag är väldigt bra, säger Bo Svensson, skolchef i Essunga.
Det här visar att det går att styra om en verksamhet och att det dessutom går att göra det med befintliga resurser.
Se inslaget här. Det är bara tre minuter långt, se det! Sydsvenskan har också skrivit om Essungas fantastiska resa. Vill ni veta mer så har UR spelat in ett 45 minuter långt seminarium där Essunga berättar om mer fördjupat om sitt utvecklingsarbete.
Per-Arne Andersson, chef för Avdelningen för Lärande och Arbetsmarknad, Sveriges Kommuner och Landsting
Det här är en solskenshistoria och de lyckas verkligen tänka efter kring sina lokala förutsättningar, vilket var ett av skälen för kommunaliseringen. Jag fokuserar på det utrymme som gavs till det pedagogiska ledarskapet och till rektor till att göra egentligen ganska små förändringar men samtidigt så gediget förankrade och så sammanhållna av en vision.
Hela historien visar hur bra det kan bli när kommunen börjar följa upp resultaten, stödja sina rektorer i deras visioner och bjuder in lärarna i processen. Det är sorgligt att kommunerna så länge haft fokuset på att styra och ställa i skolan istället för att fokusera på den viktiga uppföljningen. Sen dyker det förstås fortfarande tyvärr upp alltför många exempel på när individer och grupper krackelerar utan att någon gör något åt det. Möjligheterna till resurstillskott för att rädda upp sådant som blir fel måste bli mycket bättre för alternativet, att tiden får gå länge innan något görs är inte acceptabelt och drabbar eleverna tungt.